Archive | november 2013

Under antiken gick man i antikhandlar

Bild Budapest 2012, med lite vintagephotoshop hade detta kort kunnat vara taget för trettio år sedan. Är det nostalgi eller nutid? Eller båda samtidigt?

Under antiken gick man i antikhandlar. Jag är säker på att det fanns någon suspekt man i dessa handlar, som utgav sig för att ha koll på ”antika föremål” som daterades säkert flera hundra år tillbaka. ”Ser du den här grejen, kan du gissa vad det är?” skulle han säga till sin intet ont anande kund. Kunden skulle lite nervöst titta på det slitna trästycket med en tvestjärtsformad ände. ”Kanske… till att göra ost…” skulle kunden tveksamt svara. ”Oh, neeeej!” skulle handlarn förskräckt utbrista. ”Det här är fina saker förstår du. Sådana här användes i templen för mer än hundra år sedan, för att skrämma bort onda andar. Just detta exemplar kom jag över under mina resor i öster, då en outbildad man just tänkte elda upp den, han trodde liksom du att den var en simpel ostblandare. Men jag med mitt tränade öga såg genast vilken klenod han höll i!” Efter denna beskrivning skulle kunden, som självklart skämdes över sin bristande historiekunskap, känna sig tvungen att köpa trästycket. Han skulle känna sig stolt över att inneha en bit historia, om än anande att det var en fabricerad sådan.

Nostalgi, kan handla om saker man själv upplevt. Men den kan också sträcka sig tillbaka till tider vi inte känner, men gärna lever oss in i. Jag kan komma på mig själv med att föreställa mig känslan av att vandra i en korsett i en park en het sommardag, eller lägga händerna mot ett gammalt föremål och föreställa mig att mina händer istället tillhör den som först använde det. Min farfar föddes 1889, och dog långt innan jag föddes. På vår vind ligger en gammal skinnväska med hans fars snickarredskap. Jag håller i de tunga pjäserna och upplever plötsligt att jag möter dem båda, jag möter deras händer och doft av trä. En doft som bär från en tid jag knappt borde kunna relatera till. Jag och min farfarsfar skulle kanske inte ens kunna förstå varandra. Han skulle rynka pannan åt mina engelska låneord och jag åt hans högtravande ordrytm. I vårt vardagsrum står också en sekretär som farfarsfar finsnickrade. Jag kan följa den inskurna trästyckena med fingret, den tålmodiga processen. Jag tror mig känna honom då.

Bild Farfar Natan.

Jag kan också komma på mig själv med att vara nostalgisk inför nuet. När vi sitter runt soffbordet, som på undersidan är täckt av vår barndoms kritkonst, och dricker te och äter pappas hemgjorda, påhittiga mackor. Eller när vi sitter runt samma bord runt jul, och sjunger julsånger från mina föräldrars barndom ”Fröjdas vart sinne” och ”Hell dig du julafton”, och lyssnar på inspelningen där min morfar med högtidlig röst läser julevangeliet. Då drabbas jag alltid av en känsla att jag sitter och ser tillbaka på julen jag upplever i nostalgisk längtan. Jag vet redan nu att detta är det jag kommer sakna mest den dag vi inte alla kan samlas hemma längre.

Bild Min muntra familj 1988.

Nostalgi är beviset för vår oförmåga att hantera det förgängliga. Vi kan försöka greppa det som rymt, men vi kommer alltid bara fånga några omtolkade sekunder. Vi kommer att läsa historien som en sagobok, där karaktärerna är förenklade och ljuset lite dimmigt.

En kväll som denna, då jag tryggt somnar i mitt barndomshem omhuldad av alla de bekanta dofterna, slår det mig igen hur känslan av förgänglighet både kan rädda och förgöra en stund. För jag har länge förstått att denna plats inte alltid kommer kunna ta emot mig. Tryggheten blir därför laddad med oro. För det finns ingen gång då jag är så rädd som när jag är som lyckligast. När jag vilar på Isaks axel och fyller mina lungor med värmen från hans hud. Då blir jag så rädd att luften samlar sig och utvidgar sig i strupen. Så rädd att jag känner hur jag sakta och obönhörligt sjunker ner i något kvavt och trångt.

Förgänglighet gör inte saker vackrare. Sann skönhet överlever tidens övergrepp och förintelse. Förgängligheten får inte mig, som den kan få andra, att sträcka mig efter lyckan. ”Fånga dagen” är det sämsta rådet ni kan ge mig. Det rådet får mig att fly i tanken, in i meningslösa distraktioner. Hellre samlar jag skatter som jag får ta med mig hem. Det som gör det ljuva njutbart för mig är hoppet om evigheten. Att Isak doft, mammas kramar och pappas berättarröst kommer följa mig längs den väg som aldrig möter stupet.

Nostalgi handlar om att försöka sträcka ut sig själv över tiden. Men evigheten låter oss göra detta på sitt eget sätt. Den sparar det som var sant och skönt. Inte något vi minns i pastellsken, utan den verklighet som tål att ses genom det genomträngande och upprättande ljuset.

Bild Klyschiga Lyngby 2012

Annons