Archive | december 2013

Förr var man dum i huvve nåt så djävulskt

Image

”Förr var man dum i huvve nåt så djävulskt” är en återkommande fras i en av SR:s radioproduktioner där Folklivsforskaren Job Andersson pratar om hur folk var förr i tiden. Det är ett fantastisk roligt program. Det här är inte en kritik mot det. Men frasen i sin ironi belyser oss idag. Det är snarare oss själva vi driver med när vi skrattar åt dess innehåll.

Ibland, eller snarare jämt, tar vi oss friheten att tala om människor som levde förr som korkade. De förstod inte bättre de stackarna. De trodde både på det ena och det andra. Vi kan fnissa åt de dumheter de kokade ihop framför elden. Vi kan förklara deras rädsla för spöken och troll med alla möjliga medel. Vi kan förundras över alla tyskar som lydde sin härskare eller alla svenskar som tyst lät dem färdas genom våra landsbygder. Idag hade vi självklart handlat annorlunda. Tur för oss att vi är så moraliskt evolverade.

Vi gör detta ibland för att peka ett varningens finger åt oss själva, att säga att vi nog också är lika lurade som de, men vi vet inte vad det är för saker vi tror på idag som de kommer att fnissa åt i framtiden. Men om sanningen ska fram så tror vi nog ändå inte på det fullt ut. För vi kan väl ändå inte vara riktigt så lurade som de var? Det kan vi ju bara inte. Vi har ju kommit så långt i våra upptäckter om vårt hems plats i universum. Vi förstår ju så mycket nu att det snart inte finns några stora mysterier kvar som vi måste förklara med ihoppusslade metafysiska förklaringsmodeller. Men jag undrar om det verkligen är så. Kanske har vi inte blivit smartare, kanske har vi rent utav blivit fördummade?

Vår syn på dem som levde förr kan på många sätt likna en förklädd rasism. Vi vet ytterst lite om dessa människor som banade vägen för oss. Som dog när de åt giftiga bär så att vi numera slipper göra om deras misstag. Vi kan aldrig förstå den verklighet de levde i eller tro oss kunna veta vad deras sanningar var. Ändå hittar vi kryphål här för att få leva ut vår aldrig sinande vilja att hitta vad vi tycker vara legitima skäl att kalla andra idioter. Vi vill vara politiskt korrekta, men vi vill också vara vinnare. Vi vill så gärna vara de som fattar, som kommit längre. Men sanningen är att vi fortfarande tuggar i oss giftiga bär. Vi har inte alls lärt oss av misstagen, och det gör oss till de största idioterna. Det är en sak att vara den som begår misstaget första gången, men för oss, med all information tillgänglig, finns inga ursäkter.

Förr skrattade man åt hur de var förr. Skrattar bäst som skrattar sist kanske. Eller skrattar bäst som skrattar först?

Annons