Vi är alla tiggare

Bild*

Jag är på intet sätt en sån där fin människa som alltid ger pengar till tiggare eller ens tar mig modet att se dem i ögonen.

Men jag önskar jag vore det.

Igår träffade vi vår nya bönegrupp och vi pratade om att utmana varandra att göra saker vi är lite obekväma med. Vi pratade bland annat om känslan att möta tiggare och inte veta om det är bra eller inte att ge pengar. Det samtalet har jag haft med många. Medierna svämmar över med kommentarer om tiggare. Ibland utmålas de som offer, ibland som skådespelare och ofta som något däremellan. Människor som blir utnyttjade av korrumperade människohandlare. Människor som vi i vår iver att hjälpa faktiskt skulle stjälpa, genom att vi skulle finansiera system som sätter fler människor på gatan med filtar runt benen och utsträckta händer. Denna förklaring ger ofta oss som går förbi en ursäkt att obekvämt stirra ner i mobilen, att inte ge och anse oss ha goda skäl att låta bli… Men ändå skämmas, och i värsta fall bli arga på dem som får oss att skämmas.

Varför skäms vi om vi tror att vi gör rätt?
Antagligen för att vi inte gör rätt.

Jag har insett att jag bara kan tackla de moraliska dilemman som kommer med att möta tiggare på gatan på ett sätt: Jag struntar blankt i vart pengarna jag ger tar vägen. Mina skattepengar går till massor med saker jag inte står bakom. De finansierar försvaret och ger politiker mer betalt än de borde ha mage att svälja. Så varför ska jag, som önskar att skatten höjdes fråga mig vart pengarna jag ger till tiggaren går? Vilken rätt har jag att fråga?

Jag inser att jag inte kan råda bot på de krafter som under hela människans historia fått oss att utnyttja varandra, genom att titta ner i min mobil och hoppas att den som sitter på gatan ska tro att jag bara inte sett dem. Hur många är inte vi som hoppas att den som tigger ska tro att vi helt enkelt inte såg dem? Är inte det den största förolämpningen? Vilket hyckleri måste inte den som sitter på gatan under en dag och ser oss alla passera få se prov på? Vilka goda människokännare måste de inte bli? Jag kan inte hjälpa genom att låtsas vara blind. Och jag vet inte vart de som styr gömmer sig. Jag kommer inte att krossa förtrycket genom att medverka till det. Genom att i min medelklassarrogans låtsas veta vad som är bäst för tiggaren, veta bättre än honom själv.
Jag kan bara se den som sitter framför mig.

Inget jag har är mitt.
Det lärde jag mig återigen idag.
Jag lärde mig också att det inte finns tiggare. Eller snarare att vi alla är tiggare.

Igår bad jag om möjligheten att slappna av och bara möta den som satt på gatan. Att veta hur jag skulle bete mig. Och som genom en himmelsk försyn fick jag just den möjligheten idag. När jag kom ut från Ica, med påsarna fulla med påskskräpmat frågade en kvinna mig om pengar. För en gångs skull hade jag kontanter i fickan. De låg där, så lättillgängliga och utan ett uttänkt mål. Det var så lätt då, att bara lyfta handen och ge sedeln vidare. Så helt utan frågor. Kvinnan tog emot sedeln i handen, hon hade så otroligt mjuka händer. När jag sedan skulle lasta min cykel reste hon sig och hjälpte mig. Jag behövde verkligen den hjälpen, men jag var för stolt för att be om den. Jag var en tiggare med kroppen men inte orden och kvinnan som spenderade sina dagar med att be om hjälp visste också hur man ser den som har behov av den. Hon funderade inte en stund över om hon verkligen skulle göra det, som vi andra så ofta gör. Hon bara gjorde det. Vi pratade med varandra på olika språk, och jag kände hur jag kunde le mot henne så att det kändes varmt i ansiktet och magen. I den stunden slutade vi båda att vara tiggare.

Jag skiter fullständigt i vart hon la den där sedeln. Jag kan lova att jag inte kunde spenderat den på något bättre.

 

 

 

 

*Bilden är tagen i Pokhara, Nepal 2012.

Annons

2 responses to “Vi är alla tiggare”

  1. Henrik says :

    Jag tror inte det handlar om pengar, utan om tid! Vi är för snåla eller lata för att ge dessa människor vår tid och ”acknowledgement” oavsett hur mycket de faktiskt förtjänar den. Att bara stanna upp och se personen i ögonen, en blick som visar något annat förakt, kan vara lika mycket värt som en monetär gåva!

  2. Ingemar Lindahl says :

    Tuggar på det här ett tag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: