Vi är alla tiggare

*

Jag är på intet sätt en sån där fin människa som alltid ger pengar till tiggare eller ens tar mig modet att se dem i ögonen.

Men jag önskar jag vore det.

Igår träffade vi vår nya bönegrupp och vi pratade om att utmana varandra att göra saker vi är lite obekväma med. Vi pratade bland annat om känslan att möta tiggare och inte veta om det är bra eller inte att ge pengar. Det samtalet har jag haft med många. Medierna svämmar över med kommentarer om tiggare. Ibland utmålas de som offer, ibland som skådespelare och ofta som något däremellan. Människor som blir utnyttjade av korrumperade människohandlare. Människor som vi i vår iver att hjälpa faktiskt skulle stjälpa, genom att vi skulle finansiera system som sätter fler människor på gatan med filtar runt benen och utsträckta händer. Denna förklaring ger ofta oss som går förbi en ursäkt att obekvämt stirra ner i mobilen, att inte ge och anse oss ha goda skäl att låta bli… Men ändå skämmas, och i värsta fall bli arga på dem som får oss att skämmas.

Varför skäms vi om vi tror att vi gör rätt?
Antagligen för att vi inte gör rätt.

Jag har insett att jag bara kan tackla de moraliska dilemman som kommer med att möta tiggare på gatan på ett sätt: Jag struntar blankt i vart pengarna jag ger tar vägen. Mina skattepengar går till massor med saker jag inte står bakom. De finansierar försvaret och ger politiker mer betalt än de borde ha mage att svälja. Så varför ska jag, som önskar att skatten höjdes fråga mig vart pengarna jag ger till tiggaren går? Vilken rätt har jag att fråga?

Jag inser att jag inte kan råda bot på de krafter som under hela människans historia fått oss att utnyttja varandra, genom att titta ner i min mobil och hoppas att den som sitter på gatan ska tro att jag bara inte sett dem. Hur många är inte vi som hoppas att den som tigger ska tro att vi helt enkelt inte såg dem? Är inte det den största förolämpningen? Vilket hyckleri måste inte den som sitter på gatan under en dag och ser oss alla passera få se prov på? Vilka goda människokännare måste de inte bli? Jag kan inte hjälpa genom att låtsas vara blind. Och jag vet inte vart de som styr gömmer sig. Jag kommer inte att krossa förtrycket genom att medverka till det. Genom att i min medelklassarrogans låtsas veta vad som är bäst för tiggaren, veta bättre än honom själv.
Jag kan bara se den som sitter framför mig.

Inget jag har är mitt.
Det lärde jag mig återigen idag.
Jag lärde mig också att det inte finns tiggare. Eller snarare att vi alla är tiggare.

Igår bad jag om möjligheten att slappna av och bara möta den som satt på gatan. Att veta hur jag skulle bete mig. Och som genom en himmelsk försyn fick jag just den möjligheten idag. När jag kom ut från Ica, med påsarna fulla med påskskräpmat frågade en kvinna mig om pengar. För en gångs skull hade jag kontanter i fickan. De låg där, så lättillgängliga och utan ett uttänkt mål. Det var så lätt då, att bara lyfta handen och ge sedeln vidare. Så helt utan frågor. Kvinnan tog emot sedeln i handen, hon hade så otroligt mjuka händer. När jag sedan skulle lasta min cykel reste hon sig och hjälpte mig. Jag behövde verkligen den hjälpen, men jag var för stolt för att be om den. Jag var en tiggare med kroppen men inte orden och kvinnan som spenderade sina dagar med att be om hjälp visste också hur man ser den som har behov av den. Hon funderade inte en stund över om hon verkligen skulle göra det, som vi andra så ofta gör. Hon bara gjorde det. Vi pratade med varandra på olika språk, och jag kände hur jag kunde le mot henne så att det kändes varmt i ansiktet och magen. I den stunden slutade vi båda att vara tiggare.

Jag skiter fullständigt i vart hon la den där sedeln. Jag kan lova att jag inte kunde spenderat den på något bättre.

 

 

 

 

*Bilden är tagen i Pokhara, Nepal 2012.

Förr var man dum i huvve nåt så djävulskt

”Förr var man dum i huvve nåt så djävulskt” är en återkommande fras i en av SR:s radioproduktioner där Folklivsforskaren Job Andersson pratar om hur folk var förr i tiden. Det är ett fantastisk roligt program. Det här är inte en kritik mot det. Men frasen i sin ironi belyser oss idag. Det är snarare oss själva vi driver med när vi skrattar åt dess innehåll.

Ibland, eller snarare jämt, tar vi oss friheten att tala om människor som levde förr som korkade. De förstod inte bättre de stackarna. De trodde både på det ena och det andra. Vi kan fnissa åt de dumheter de kokade ihop framför elden. Vi kan förklara deras rädsla för spöken och troll med alla möjliga medel. Vi kan förundras över alla tyskar som lydde sin härskare eller alla svenskar som tyst lät dem färdas genom våra landsbygder. Idag hade vi självklart handlat annorlunda. Tur för oss att vi är så moraliskt evolverade.

Vi gör detta ibland för att peka ett varningens finger åt oss själva, att säga att vi nog också är lika lurade som de, men vi vet inte vad det är för saker vi tror på idag som de kommer att fnissa åt i framtiden. Men om sanningen ska fram så tror vi nog ändå inte på det fullt ut. För vi kan väl ändå inte vara riktigt så lurade som de var? Det kan vi ju bara inte. Vi har ju kommit så långt i våra upptäckter om vårt hems plats i universum. Vi förstår ju så mycket nu att det snart inte finns några stora mysterier kvar som vi måste förklara med ihoppusslade metafysiska förklaringsmodeller. Men jag undrar om det verkligen är så. Kanske har vi inte blivit smartare, kanske har vi rent utav blivit fördummade?

Vår syn på dem som levde förr kan på många sätt likna en förklädd rasism. Vi vet ytterst lite om dessa människor som banade vägen för oss. Som dog när de åt giftiga bär så att vi numera slipper göra om deras misstag. Vi kan aldrig förstå den verklighet de levde i eller tro oss kunna veta vad deras sanningar var. Ändå hittar vi kryphål här för att få leva ut vår aldrig sinande vilja att hitta vad vi tycker vara legitima skäl att kalla andra idioter. Vi vill vara politiskt korrekta, men vi vill också vara vinnare. Vi vill så gärna vara de som fattar, som kommit längre. Men sanningen är att vi fortfarande tuggar i oss giftiga bär. Vi har inte alls lärt oss av misstagen, och det gör oss till de största idioterna. Det är en sak att vara den som begår misstaget första gången, men för oss, med all information tillgänglig, finns inga ursäkter.

Förr skrattade man åt hur de var förr. Skrattar bäst som skrattar sist kanske. Eller skrattar bäst som skrattar först?

Under antiken gick man i antikhandlar

Budapest 2012, med lite vintagephotoshop hade detta kort kunnat vara taget för trettio år sedan. Är det nostalgi eller nutid? Eller båda samtidigt?

Under antiken gick man i antikhandlar. Jag är säker på att det fanns någon suspekt man i dessa handlar, som utgav sig för att ha koll på ”antika föremål” som daterades säkert flera hundra år tillbaka. ”Ser du den här grejen, kan du gissa vad det är?” skulle han säga till sin intet ont anande kund. Kunden skulle lite nervöst titta på det slitna trästycket med en tvestjärtsformad ände. ”Kanske… till att göra ost…” skulle kunden tveksamt svara. ”Oh, neeeej!” skulle handlarn förskräckt utbrista. ”Det här är fina saker förstår du. Sådana här användes i templen för mer än hundra år sedan, för att skrämma bort onda andar. Just detta exemplar kom jag över under mina resor i öster, då en outbildad man just tänkte elda upp den, han trodde liksom du att den var en simpel ostblandare. Men jag med mitt tränade öga såg genast vilken klenod han höll i!” Efter denna beskrivning skulle kunden, som självklart skämdes över sin bristande historiekunskap, känna sig tvungen att köpa trästycket. Han skulle känna sig stolt över att inneha en bit historia, om än anande att det var en fabricerad sådan.

Nostalgi, kan handla om saker man själv upplevt. Men den kan också sträcka sig tillbaka till tider vi inte känner, men gärna lever oss in i. Jag kan komma på mig själv med att föreställa mig känslan av att vandra i en korsett i en park en het sommardag, eller lägga händerna mot ett gammalt föremål och föreställa mig att mina händer istället tillhör den som först använde det. Min farfar föddes 1889, och dog långt innan jag föddes. På vår vind ligger en gammal skinnväska med hans fars snickarredskap. Jag håller i de tunga pjäserna och upplever plötsligt att jag möter dem båda, jag möter deras händer och doft av trä. En doft som bär från en tid jag knappt borde kunna relatera till. Jag och min farfarsfar skulle kanske inte ens kunna förstå varandra. Han skulle rynka pannan åt mina engelska låneord och jag åt hans högtravande ordrytm. I vårt vardagsrum står också en sekretär som farfarsfar finsnickrade. Jag kan följa den inskurna trästyckena med fingret, den tålmodiga processen. Jag tror mig känna honom då.

Farfar Natan.

Jag kan också komma på mig själv med att vara nostalgisk inför nuet. När vi sitter runt soffbordet, som på undersidan är täckt av vår barndoms kritkonst, och dricker te och äter pappas hemgjorda, påhittiga mackor. Eller när vi sitter runt samma bord runt jul, och sjunger julsånger från mina föräldrars barndom ”Fröjdas vart sinne” och ”Hell dig du julafton”, och lyssnar på inspelningen där min morfar med högtidlig röst läser julevangeliet. Då drabbas jag alltid av en känsla att jag sitter och ser tillbaka på julen jag upplever i nostalgisk längtan. Jag vet redan nu att detta är det jag kommer sakna mest den dag vi inte alla kan samlas hemma längre.

Min muntra familj 1988.

Nostalgi är beviset för vår oförmåga att hantera det förgängliga. Vi kan försöka greppa det som rymt, men vi kommer alltid bara fånga några omtolkade sekunder. Vi kommer att läsa historien som en sagobok, där karaktärerna är förenklade och ljuset lite dimmigt.

En kväll som denna, då jag tryggt somnar i mitt barndomshem omhuldad av alla de bekanta dofterna, slår det mig igen hur känslan av förgänglighet både kan rädda och förgöra en stund. För jag har länge förstått att denna plats inte alltid kommer kunna ta emot mig. Tryggheten blir därför laddad med oro. För det finns ingen gång då jag är så rädd som när jag är som lyckligast. När jag vilar på Isaks axel och fyller mina lungor med värmen från hans hud. Då blir jag så rädd att luften samlar sig och utvidgar sig i strupen. Så rädd att jag känner hur jag sakta och obönhörligt sjunker ner i något kvavt och trångt.

Förgänglighet gör inte saker vackrare. Sann skönhet överlever tidens övergrepp och förintelse. Förgängligheten får inte mig, som den kan få andra, att sträcka mig efter lyckan. ”Fånga dagen” är det sämsta rådet ni kan ge mig. Det rådet får mig att fly i tanken, in i meningslösa distraktioner. Hellre samlar jag skatter som jag får ta med mig hem. Det som gör det ljuva njutbart för mig är hoppet om evigheten. Att Isak doft, mammas kramar och pappas berättarröst kommer följa mig längs den väg som aldrig möter stupet.

Nostalgi handlar om att försöka sträcka ut sig själv över tiden. Men evigheten låter oss göra detta på sitt eget sätt. Den sparar det som var sant och skönt. Inte något vi minns i pastellsken, utan den verklighet som tål att ses genom det genomträngande och upprättande ljuset.

Klyschiga Lyngby 2012

När orden får ett fäste

*

I taket i Lindärva kyrka finns ett flera hundra år gammalt porträtt av Kristus. Bilden har bleknat såpass att man måste måla konturerna av hans porträtt i tanken. Där har han blickat ner på, och mött blickarna av kyrkobesökare iförda allt ifrån medeltida dok till utsvängda 70-tals jeans. Sakta har hans konturer bleknat. De har blivit utslitna av alla frågande, beundrande, likgiltiga och besvikna blickar. En man som klätts med så många ord måste tillslut finna sig lite suddig i kanterna. Även om han själv är fullt medveten om vem han är har vi alltid haft svårt att bestämma oss.

Det finns dock en sak som inte bleknat lika mycket. Hans mun. Jag söker hans blick, och jag kan ana den, men det jag inte behöver leta efter är hans ord.

När vi säger ett ord färdas det en kort stund genom luften och dör sedan. Det dör snabbt, på en sekund. Så är det med det mesta vi säger. Men inte med allt. Vissa ord fäster sig. De fäster sig för att det gjorde ont, för att de lockade fram ett leende eller en ny tanke hos någon annan. De fäster sig där de finner mening. Ibland fäster de sig till och med på papper. Därifrån kan de viskas tyst till oss. De kan slå rot i våra tankar även om vi själva aldrig yttrar dem.

Vissa ord uttalades för två tusen år sedan. För otaliga miljarder ord sedan. Men de bor ännu kvar. De hänger i luften runt vår lilla planet. De uttalas om och om igen. De sjungs, de reciteras i ironi eller vördnad, de bes, de brottas med, de fångas tyst av läsande ögon. Orden som slängdes ut i några sekunder över förundrade folkmassor och i stängda rum. De slog sig fria och har ännu inte hejdats. De fortsätter att resonera. De har inte stoppats av varken martyrskap eller svenssonfördomar.

Orden bärs så länge de finner en mening att fästa sig i. De färdas över tidens rum. Nog tolkas de, men så länge de gör det lever de. Så länge vi behöver mening, och frihet att utforska livets brunnar kommer Jesu mun aldrig att blekna.

*Fotot tog jag i Budapest 2012

När kyrkan blir ett företag

*

En eftermiddag gav en man som jag har djup respekt för ett föredrag om hur vi som församlingar skulle lära av oss Coca Colas framgångsrika affärsidé för att sprida Guds budskap. Han utgick från det faktum att Coca Cola lyckats nå ut till varje liten by i Afrika… och det stämmer verkligen. Under mina resor då jag passerat de mest avlägsna byarna har jag sett skyltarna och de rödmålade husen mitt bland träden och den rostfärgade sanden. Coca Cola har sannerligen gjort framgång, men frågan är vilken sorts framgång denna är? Att få människor att måla husen med den röda loggan eftersom det är då man kan få färgen gratis, att sprida Coca Colas budskap för att man får materiella tillgångar, vad visar detta på? Kyrkor har tyvärr ofta arbetat på detta sätt, vilket har fått konsekvenser som brödkristna.

Kyrkan kan enligt min mening aldrig använda gåvor för att omvända, utan enbart för att uppfylla Jesu bud om att ge till dem som behöver. Gåvor får inte ges med förbehåll, då är de inte längre gåvor. Det som behöver ges måste ges utan förväntan om gensvar. För kyrkan är inget företag. Ett företag bryr sig inte om orsakerna till att någon för vidare budskapet. Anledningen till att någon för vidare evangeliet är avgörande för vilket evangelium som förs vidare. Bara för att loggan är ett kors innebär det inte att innehållet överensstämmer med Guds vilja. Det finns plagiat av Coca Cola också.

Kyrkan kan inte använda sig av metoder, för allt vi gör måste vara ett gensvar på det Gud gjort för oss. Sann tro växer inte ur att någon tvingat med en bibel i matlådan. Utan att maten hade smak av något mer. Den smakade inte reklam, den smakade kärlek. Jag har aldrig hört någon tala om Coca Cola med sann kärlek i rösten, även om man tycker att det smakar gott. Det är ganska lätt att sätta upp en färgglad dekal för något som inte har särskilt stor innebörd i ens liv och inte påverkar identiteten. Det är desto svårare att ta sitt kors och gå.

Jag har i mitt möte med kyrkan så ofta ställts inför inofficiella vd:ar och företagsanda. Grundtanken tycks vara framgång. Att värva nya medlemmar, att leda församlingen i en tydlig riktning. Att skapa ordning i leden och ordning i trosfrågorna. Ofta finner jag att dessa personer har goda intentioner, men att det också får konsekvenser för hur man ser på tro och församling. Ofta innebär detta förhållningssätt:

Peka med hela handen

Effektivitet

Starkt ledarskap

Det denna anda ofta kommer att brottas med är andra bibliska ideal som lätt kommer i skymundan. Ideal om liv i gemenskap och lika inflytande. Tankarna om:

Kristi kropp

Dynamik och frågor som tillåts ställas

Nyanserade svar och tolkningar

Vitalitet och medmänsklighet

Gud kom inte med den mest effektiva lösningen, utan med en som skulle ta årtusenden av debatter och missförstånd. Gud valde att involvera människan i sin räddningsaktion, fullt medveten om hur mycket vi skulle tabba oss. Vi blev givna tydliga riktlinjer om mycket, men lika mycket lämnades till tolkning.

För vi ska leva tron, inte härma den.

Så måste också våra församlingar få leva. I närhet och diskussion. I beslut som inte trycks fram, utan älskas fram. I tron på att en kropp har många lemmar.

När någon så får en roll av ledare, officiellt eller inofficiellt, är det dennes uppgift att hålla sig informerad, att väga sina ord. Att inte tro på och förmedla ständiga förenklingar för medlemmarnas skull. De behöver inte förenklingar, de behöver välgrundade argument att ta ställning till. De behöver hela historien. Om de inte vill, behöver de åtminstone ledare som ställer dessa krav på sig själva. Som ständigt är beredda att revidera sina åsikter när beläggen för dem rycks undan. Som vågar tänka tanken att även meningsmotståndaren har belägg för det denne säger. Som inte styrs av rädslan för oro i leden. Som inte tror att ordning för Guds och församlingens skull är samma som inordning för ordningens skull. Som är beredda att bjuda in människor i sin gemenskap som kan utmana rådande sanningsregimer så att församlingen kan fatta väl grundade beslut.

Om en man är en god företagsledare innebär det inte att han är en god församlingsledare. Bibeln uppmuntrar en helt ny sorts ledare som är ”…försynt och fridsam och fri från penningbegär” (1 Tim 3:3)

Församlingens uppdrag är inte bara att föra människor till tro, kärlek och lydnad inför Gud. Det är också att gestalta Guds rike på jorden. Att leva i ödmjukhet, självbehärskning och tålamod. Att vara en kropp.

Det är inte byggnader som behöver målas om, inte loggor som måste visas upp. Det är hjärtan.

* Fotot tog jag i Dar es Salaam 2008

Att äga bort verkligheten

När jag gick på gymnasiet övertrasserade jag mitt konto varje månad. Jag har problem med ägodelar, så det är tur att jag inte har några pengar. Jag kan sitta på bussen, vara trött, hungrig och ha ont i huvudet och komma fram till att jag kommer att må mycket bättre om jag hoppar av bussen i stan och går in på indiska en stund istället för att åka hem, vila och äta.

Jag kom nyligen hem från Nepal där jag såg misär,

riktig misär.

Man kan tro att det skulle få mig att börja handla annorlunda, och det gör det ofta. Många gånger har jag kommit hem från en resa och känt mig så äcklad av vårt överflöd att mitt konto förblivit orört vad gäller onödig saker. Men den här gången kom jag hem, hela jag i uppror, och jag shoppade upp två tusen kronor på två dar. På helt oplanerade, onödiga och desperata köp.

Vi har alla olika sätt att distrahera oss från verkligheten och stressen. När jag blir för pressad, som nu när jag pluggar tvåhundra procent och bär massor av obearbetade upplevelser inom mig, vill jag gå upp i en låtsad verklighet. En som består av färgglada saker. Jag har insett att jag flyr in i det materiella. Bäddar om mig med saker. Jag skymmer min blick för det bestående och skrämmande med tavlor, blommiga klänningar och köksutrustning jag låtsas att jag behöver. Jag får det att kännas som att jag gör något viktigt när jag sorterar i garderoben, för då gör jag ju något. Jag ser resultaten.

Men vilka är resultaten? Vart kommer denna handlingens stolthet ifrån? Jag tror att det handlar om att jag drömmer om att känna en handlingens stolthet över det jag borde göra. Det som är svårare att göra eftersom man aldrig kan vara säker på att resultatet blir blommigt, att man får ett tack, att det inte blir slitsamt.

Det är så lätt för oss att omge oss av saker som rent fysiskt får ta upp vår tid. Men ju mer vi distraherar oss, desto mer gnager det inom oss. Eller borde i alla fall göra det. Härom natten hände det som brukar ske när jag gått för långt upp i saker som inte betyder någonting. Jag vaknade mitt i natten med en klump i bröstet och en överväldigande känsla av att jag lever i meningslöshet. Jag satt med värkande hjärta och undrade vad jag skulle göra när de självklara orden kom till mig. Budet som står över alla andra. Hade vi förstått det hade vi inte behövt resten av bibeln för att förklara det för oss. Det är så enkelt, så självklart, och ändå lyckas jag stänga ute det. ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Eller som jag behövde läsa det. ”Gör saker för Gud. Alltså, gör saker för andra”. När jag påmindes av de orden fylldes jag av tacksamhet, för även om jag inte alltid lever dessa ord, har jag i alla fall förmånen att veta vad som är viktigast: Andra. Jag somnade om med en gång.